Anna-lena’s blogg

Iförrgår när herr K och prinsessan kom hem efter jobb/dagis, stod en kompis till prinsessan och väntade. Till saken hör att min lilla tjej har en liten crush på den här killen. Nåväl, med löfte från herr K började de leka på vår framsida. I några minuter. För när herr K tittade ut efter en kortis var alla barn borta. Fanns ingenstans. Ungefär då ringer min telefon på jobbet och pappan till prinsessans crush meddelar att barnen är där. Jag ringer till herr K och meddelar detta, som vid det här laget är i upplösningstillstånd (nästan iaf).

Igår kommer samma kille och vill leka med prinsessan, men eftersom vi är påväg för att fira hennes födelsedag svarade jag att de skulle hålla sig ute så vi kan hämta upp prinsessan när vi åker (inom några minuter). Vi packar in det vi ska i bilen och börjar titta efter prinsessan. Borta. Inte ute någonstans efter gatan… Herr K går hem till samma killes pappa och frågar om de är där. Näpp, de har gått till hans gammelfarfar för att fika(!?!) Hur i hela fridens namn har de hunnit med det? Herr K stövlar till nästa hus och ringer på dörren och mycket väl, där var hon lyckligt ovetande om vilken procedur det har varit att hitta på henne. Och framförallt totalt oförstående till varför det skulle vara något problem att gå hem till stora kärlekens gammelfarfar för att fika. Att vi var på väg bort, för att göra just det och att vi hade sagt åt henne att hålla sig ute, så vi lätt skulle se henne var inget hon tyckte lät som tillräckliga orsaker. Svaret jag fick på min, minst sagt upprörda föreläsning om att man måste berätta vart man går, var enkel – Vaddå, ni hittade mig ju. Det är ju bara att knacka på dörren och leta.

Suck… hon är 6 år nu, hur ska detta bli när hon blir tonåring?