Sparat under: Uncategorized
Tack alla snälla söta för alla underbara värmande ord.
Nu är det gjort, Stella är borta. Jag saknar henne fruktansvärt mycket, men inser samtidigt att livet går vidare. Prinsessan var med igår när veterinären gav Stella sista sprutan, hela familjen var med. Hela familjen var otroligt ledsen. Jag kan, utan att överdriva, säga att det här var bland det jobbigaste jag varit med om på länge. I morse när jag vaknade, kändes det däremot lättare än vad jag trodde. Visst det är som jag skrev tidigare, väldigt tomt. Men det går förvånansvärt bra… Trodde det skulle vara värre. Hela familjen är dessutom oändligt tacksamma för Mysan just nu. Hennes kennelnamn är Heyokas, och läser man på uppfödarens sida så inser iaf jag att Mysan är en typisk Heyoka. Hon gör verkligen sitt bästa för att lätta upp stämningen här hemma.
Heyoka: En Heyoka var en figur som hade ”stor medicin”. De var en sorts clowner som hindrade folk att ta sig själva alltför allvarligt. De gjorde ofta saker bakochfram, drev med stammens respekterade invånare och hånade seder och bruk.
Black Elk (en av Lakota’s stora medicinmän) berättar en underbar historia om två komiskt målade Heyokas som stirrar i skräck på en liten vattenpöl och vägrar att ta sig över den, som vore den en forsande ström. Med clownlikt överdrivna gester tar den ene sin båge och lägger den försiktigt tvärs över pölen som om han skulle mäta djupet. Sedan tar han tillbaka bågen och ställer den upprätt vid sin sida. Vattenmärket tyder nu på att pölen är farligt djup och att vattnet skulle nå honom upp till halsen! Med en våldsam uppvisning av sitt mod kastar han sig ut i den grunda pölen och viftar vilt som om han höll på att drunkna. Hans kamrat störtar sig efter för att rädda honom – och åskådarna skrattar åt det löjliga spektaklet.
Efter en dag med sådana skämt mådde alla mycket bättre: Nu kunde de uppleva världens grönska, den helgade dagens vida rymder och jordens färger och fästa allt i sitt minne.
Texten är lånad från Misan Terje, Kennel Heyokas.
