Sparat under: Uncategorized
Igår var det sista årsmötet med Brf. Eftersom vi ska flytta, avgick vi även ur styrelsen. För några år sedan, började en mamma i föreningen tycka att det var dags för en ny lekpark (det tog inte lång tid innan tyckandet övergick i regelrätt TJAT) Nu har äntligen efter många om och men har detta godkänts och lekpark beställts. Jag har varit ansvarig för detta. Men eftersom vi ska flytta ansåg jag att någon annan kunde ta över och ”rodda klart” uppbyggnaden av lekparken. Icke. Ingen var ett dugg intresserad av att ta över ansvaret för detta projekt. När jag till slut tappade tålamodet och sa att, om ingen är intresserad av att hjälpa till får vi helt enkelt returnera hela parken. Då blev det ett herrans liv, mamman som tjatat över denna lekplats hävdade att så kunde man minsann inte göra. Efter några intensiva diskussioner räcker nästa mamma upp handen och säger med mycket trött röst: – Jag tar det, jag ”roddar ihop” något.
Tack.
Jag blir så trött på folk som lovar dyrt och heligt att hjälpa till, och när det väl gäller vänder man bara på ryggen och rycker på axlarna.
Därför vill jag uppmana alla mina vänner att om ni NÅGONSIN upplever att jag gör detsamma mot er, riv i direkt. Sån människa vill jag INTE vara.
Sparat under: Uncategorized
Valborg idag… det innebär vanligtvis, för de flesta, kase och en rejäl fylla. Jag är ingen älskare av valborg, framförallt inte av raketerna. Det sitter i sedan primadonnan, som var fruktansvärt skotträdd. Faktum är att en av anledningarna att vi tog bort henne när vi gjorde det, var just sista april. Vi ville inte utsätta henne för den påfrestning det innebär med alla smällare.
Vårt firande idag kommer bestå av att åka till fädbodstugan och sprida askan av primadonnan där. Kanske stanna vid en kase på vägen hem. Låter kanske som en något morbid sista april, men faktum är att det känns riktigt bra. I fädboden trivdes primadonnan alltid hur bra som helst, och där är det aldrig några smällare heller.
Sparat under: Familjen
Iförrgår när herr K och prinsessan kom hem efter jobb/dagis, stod en kompis till prinsessan och väntade. Till saken hör att min lilla tjej har en liten crush på den här killen. Nåväl, med löfte från herr K började de leka på vår framsida. I några minuter. För när herr K tittade ut efter en kortis var alla barn borta. Fanns ingenstans. Ungefär då ringer min telefon på jobbet och pappan till prinsessans crush meddelar att barnen är där. Jag ringer till herr K och meddelar detta, som vid det här laget är i upplösningstillstånd (nästan iaf).
Igår kommer samma kille och vill leka med prinsessan, men eftersom vi är påväg för att fira hennes födelsedag svarade jag att de skulle hålla sig ute så vi kan hämta upp prinsessan när vi åker (inom några minuter). Vi packar in det vi ska i bilen och börjar titta efter prinsessan. Borta. Inte ute någonstans efter gatan… Herr K går hem till samma killes pappa och frågar om de är där. Näpp, de har gått till hans gammelfarfar för att fika(!?!) Hur i hela fridens namn har de hunnit med det? Herr K stövlar till nästa hus och ringer på dörren och mycket väl, där var hon lyckligt ovetande om vilken procedur det har varit att hitta på henne. Och framförallt totalt oförstående till varför det skulle vara något problem att gå hem till stora kärlekens gammelfarfar för att fika. Att vi var på väg bort, för att göra just det och att vi hade sagt åt henne att hålla sig ute, så vi lätt skulle se henne var inget hon tyckte lät som tillräckliga orsaker. Svaret jag fick på min, minst sagt upprörda föreläsning om att man måste berätta vart man går, var enkel – Vaddå, ni hittade mig ju. Det är ju bara att knacka på dörren och leta.
Suck… hon är 6 år nu, hur ska detta bli när hon blir tonåring?
Sparat under: Uncategorized
… Jag bävat för i några veckor kom idag.
Veterinären ringde och berättade att Primadonnans aska kommit från kremeringen. Nu blev det så där verkligt igen, jag som gjort ett så bra jobb med att förtränga – och vad jag trodde, bearbeta.
Tji ficka jag, tårarna rinner och jag saknar denna gossjuka, underbara hund nåt så in h*vete. Vilken tur att mina kollegor antingen är hemma, slutat tidigare eller ute och reser. För att sitta i kontorslandskap, nyanställd och gråta… det är ingen höjdare.
Sista bilden på min primadonna, blev en suddig mobilbild på en måttligt road vovve. Antar att hon hon tröttnat ur rätt rejält på att matte skulle ta en massa kort HELA tiden. Har eg hur många bilder som helst på henne som är mycket bättre, men det här är den sista.
Sparat under: Familjen
Idag fyller min älskade prinsessa 6 år… fattar ni 6år!!
Innan jag fick prinsessan skrattade jag åt alla som tjatade om att ”tiden går så fort”… Jo, hej du. Vem är det som tjatar om det nu. Jo, jag. För den gör det, tiden alltså. Går fort. Alldeles för fort.
Men idag är det din dag trollunge, bara din.
Firar gör vi i huset som ni ser i bakgrunden, dit vi flyttar om ca en månad. Presenten från mamma och pappa (moi och herr K) var en studsmatta, som fröken har tjatat om i två år nu… och den står uppmonterad och klar på tomten. Bara för en födelsedagsfirande prinsessa att hoppa på.
Sparat under: Uncategorized
Väskorna är packade… och ja, du läste rätt. Det stod väskorna, i pluralis. Jag är ingen tjej som reser lätt, har aldrig gjort och kommande Åre-tripp är inget undantag. Det värsta av allt är att jag garanterat glömt något, något som dessutom kommer kännas riktigt jobbigt att ha hemma. Men vad det är, vet jag inte förrens jag är ca 50 mil hemifrån. Nu ska jag däremot bege mig mot sängen, och försöka lapa i mig några timmars sömn. På återseende om några dagar. Lite tröttare, och lite mer sliten. Men vad gör väl det, så länge man har haft roligt.
Sparat under: Uncategorized
Hemma hos familjen K packas det nu för fullt. Inte inför flytt, men för påskfirande i husvagnen. Eller för att vara rättvis, delvis påskfirande i husvagnen. Vi blir nämligen bara kvar där tills på lördag, för sedan måste vi åka hemåt igen. På söndag går tåget från Gävle redan 09.35 mot Åre och nästan en veckas party med ett gäng goa tjejer. Oiiii vad jag ser fram emot både två nätter i husvagnen och partyresan till Åre, som jag har längtat. Till husvagnen bara därför att jag trivs så jäkla bra i Leksand och till Åre för vem vill inte ha roliga dagar tillsammans med kompisar. Det blir slalom på dagarna och party på nätterna. Jag kommer behöva semester när jag kommer hem för att orka med att återhämta mig från semestern :S
Ha nu en riktigt skön påsk alla vänner och njut av god mat och ledig tid.
Många påskkramar från mig.
Sparat under: Uncategorized
Tack alla snälla söta för alla underbara värmande ord.
Nu är det gjort, Stella är borta. Jag saknar henne fruktansvärt mycket, men inser samtidigt att livet går vidare. Prinsessan var med igår när veterinären gav Stella sista sprutan, hela familjen var med. Hela familjen var otroligt ledsen. Jag kan, utan att överdriva, säga att det här var bland det jobbigaste jag varit med om på länge. I morse när jag vaknade, kändes det däremot lättare än vad jag trodde. Visst det är som jag skrev tidigare, väldigt tomt. Men det går förvånansvärt bra… Trodde det skulle vara värre. Hela familjen är dessutom oändligt tacksamma för Mysan just nu. Hennes kennelnamn är Heyokas, och läser man på uppfödarens sida så inser iaf jag att Mysan är en typisk Heyoka. Hon gör verkligen sitt bästa för att lätta upp stämningen här hemma.
Heyoka: En Heyoka var en figur som hade ”stor medicin”. De var en sorts clowner som hindrade folk att ta sig själva alltför allvarligt. De gjorde ofta saker bakochfram, drev med stammens respekterade invånare och hånade seder och bruk.
Black Elk (en av Lakota’s stora medicinmän) berättar en underbar historia om två komiskt målade Heyokas som stirrar i skräck på en liten vattenpöl och vägrar att ta sig över den, som vore den en forsande ström. Med clownlikt överdrivna gester tar den ene sin båge och lägger den försiktigt tvärs över pölen som om han skulle mäta djupet. Sedan tar han tillbaka bågen och ställer den upprätt vid sin sida. Vattenmärket tyder nu på att pölen är farligt djup och att vattnet skulle nå honom upp till halsen! Med en våldsam uppvisning av sitt mod kastar han sig ut i den grunda pölen och viftar vilt som om han höll på att drunkna. Hans kamrat störtar sig efter för att rädda honom – och åskådarna skrattar åt det löjliga spektaklet.
Efter en dag med sådana skämt mådde alla mycket bättre: Nu kunde de uppleva världens grönska, den helgade dagens vida rymder och jordens färger och fästa allt i sitt minne.
Texten är lånad från Misan Terje, Kennel Heyokas.
Sparat under: Uncategorized
Nackdelen med att ha husdjur, är att man har bara dem till låns… förr eller senare måste extremt jobbiga beslut fattas. Idag har jag och herr K fattat ett sånt beslut. Med stöd av veterinären. På måndag kommer Stella att somna för sista gången. Tro mig när jag säger att det här är bland det värsta jag varit med om. Kanske svårt att förstå, för den som inte haft egen hund/husdjur – hur sanslöst mycket man kan älska dem. Stella kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, den finaste hunden jag nånsin mött.
