Anna-lena’s blogg

Igår kunde jag och herr K konstatera att det var över en vecka sedan vi hade “en hel vanlig dag hemma”. Dvs inget fika/mat/besök inplanerat. Misstolka mig inte, jag älskar att umgås med vänner och bekanta, och jag vill gärna umgås mycket och ofta… Men just nu känns det att det var ett tag sedan jag kunde bara sitta och vara.

Igår skulle både herr K och jag åka till Furuvik (Ytterharnäs för den som är petnoga) eftersom vi ska hjälpa till och servera på en bröllopsfest där på lördag. Väl i bilen dit konstaterade vi att vi har inte hunnit prata med varandra på hela den här veckan. Med andra ord, vi satt hela vägen hemifrån till Furuvik och bara uppdaterade varandra på vad som sagts, gjorts och vad som är på gång… Det är skrämmande. Dessutom kunde vi konstatera att vi har visserligen ordnat barnvakt till prinsessan till helgen – men vi har båda glömt bort att även hundarna behöver någon som tar hand om dem. I det läget var det ganska lätt att konstatera att jag har nog tappat kontrollen över mitt eget liv. Det värsta är att vi har bara gjort sådant som vi verkligen vill göra… ingenting annat. Och ändå fick jag panik igår.

Nästa vecka har jag fått några dagars ledighet beviljat… då ska jag inte planera in någonting. Absolut ingenting.