Herr K var på konsert igår, Iron Maiden på Stadion. Det betyder en tjejkväll för mamman och prinsessan. Vi passade på att åka in till Gävle och testa allsång på torget, något som tydligen föll prinsessan ypperligt i smaken. Först barnens allsång, sedan mat på McDonalds, därefter en latte för mamman och en glass för prinsessan på Coffe by George, sen kom kvällens höjdpunkt - iaf om du är 5 år. Nordman klev upp på scenen och prinsessan sken som en sol. Sånt kan få vilket mamma-hjärta som helst att smälta!
Nackdelen med en frånvarande make (en hel natt borta kan vara lång tid), är att jag saknar honom nåt så förbaskat. En natt borta och jag tittar på telefonen säkert 10 gånger innan jag tillslut bestämmer mig för att nu kan jag ringa, nu borde han vara vaken. När han svarar och låter så där härligt nyvaken, lite morron hes, blir jag alldeles varm i kroppen. Det var bara det jag behövde, få höra hans röst. Dessverre räcker det tills efter lunch… då jag kan konstatera att fasen vad jag saknar honom, fortfarande. Nu har han bara varit borta i ett dygn (alltså på konsert i Sthlm).
Är sådant beteende sjukligt? Är det positivt att sakna den man är gift med, eller liknar det mer en desperat frus sjuka kontrollbehov? Jag hoppas att det beror på att jag är helt fantastiskt tok-kär i karlen… fortfarande efter 11 (snart 12) år tillsammans!
